Jag försökte koncentrera mig. Det var något jag behövde säga. Det viktigaste av allt.
Väldigt försiktigt, så försiktigt att rörelsen faktiskt gick att urskilja, lyfte jag min högra hand för att röra vid hans kind. Jag vägrade låta mig distraheras av min pärlemorskimrande hand, den lena känslan av hans hud eller ilningen i fingertopparna.
Jag såg honom djupt i ögonen och hörde min egen röst för första gången. "Jag älskar dig", sa jag, men det lät som jag sjöng. Min röst klingade som en klocka.
Hans leende bländade mig mer än det någonsin gjort när jag varit människa, nu kunde jag verkligen se det
"Som jag älskar dig", svarade han.

Så länge vi båda andas, s. 295 kap. 20.

Tänkte jag skulle fortsätta med det här, skriva ner några extra bra och fina citat ur Så länge vi båda andas, någon gång i veckan.
Vad säger ni om det? :)
Ibland kan jag känna att 'tänk om man börjar tycka om twilight mindre under den här tiden fram till Breaking Dawn kommer ut på bio.'
Ja.. tänk om man gör det? Inte så troligt, men jag tänkte det här kan ju vara ett sätt att "hålla längtan vid liv".
Haha, om ni fattar?

Slänger in dagens bild också, lite rolig sådär :')