Regn började falla från molnen, enstaka droppar som landade i gräset med svaga små dunsar. Jag blängde ilsket på himlen.
"Dags att återvända hem."
Han smekte vattendropparna från mina kinder.
"Det är inte regnet som är problemet", muttrade jag. "Det betyder bara att det är dags att göra något som kommer att bli väldigt obehagligt och eventuellt livsfarligt."
Han spärrade upp ögonen.
"Tur att du är skottsäker", suckade jag. "Jag behöver den där ringen nu. Jag måste tala om det för Charlie."
Han skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
"Livsfarligt", instämde han, skrattade igen och stack ena handen i fickan. "Men vi behöver inte ta någon omväg."
Än en gång satte han ringen på mitt vänstra ringfinger.
Där den skulle sitta kvar - förhoppningsvis i all evighet.

Ljudet av ditt hjärta, kap. 27, s. 519.

Åh, jag älskar den sista meningen, såå vacker!♥

Ja vet, ni har sett bilden 1000 ggr, men jag tröttnar aldrig på den!